Var rädd om din pappa - du har bara en

Hade först tänkt skriva något om när Malmö FF tog SM-Guld. Lägga upp lite bilder och videoklipp etc.
Men precis när jag skrivit det första ordet så inser jag att jag egentligen borde skriva något om fars dag.

Jag vet inte hur många av er som läser detta som känner till att min pappa är sjuk men så är läget i alla fall. I förmiddags tänkte jag ringa till gruppboendet där han bor så att de kunde säga till honom att jag ringt. Det blev aldrig av. Det känns liksom så futtigt att ringa och säga grattis på fars dag när jag egentligen borde åkt ner, eller i alla fall skickat ett kort. Det är så många måste och borde. Jag borde åka ner och hälsa på honom oftare. Jag förstår inte hur många andra anhöriga orkar? Orkar hälsa på? Orkar le och vara glada?

När jag var yngre, det var på den tiden jag åkte till pappa varannan helg, så åkte vi nästan alltid till farfar och hälsa på på söndagen. Ofta var farmor också med. Då visste jag inte var farfar var sjuk av, då visste jag inte heller att pappa hade samma sjukdom, eller att jag en dag kanske skulle ha den. Olyckligt vetande så tyckte jag nog allt det var lite drygt att åka dit. Farfar kunde inte prata så det var mest jag, pappa och farmor som pratade. Det var iofs trevligt men när jag tänker tillbaka på det så kändes lite olustigt att sitta bredvid farfar och bara titta på honom. Han kunde inte svara, inte prata alls faktiskt och det var svårt att avgöra om han överhuvudtaget förstod vad som hände.

Nu när jag vet mer om sjukdomen så är jag rätt så säker på att farfar uppskattade att vi kom och hälsade på, att även om vi inte pratade så mycket med honom så fick han lite sällskap. Med den vetskapen så borde jag ju förstå innebörden av att åka och hälsa på. Att bara åka dit och säga hej. Berätta vad som händer i mitt liv. Att pappa ska få en svärson. Att hans enda dotter ska gifta sig nästa sommar. Jag kan ju prata sönder min omgivning om bröllopet så det borde inte vara så svårt att prata med honom om det i minst en timme. Men jag gör inte det, det är för jobbigt.

Jag beundrar pappa för att han varje söndag åkte och hälsade på farfar, att han orkade åka dit trots att farfar sakta förtvinande. Jag kan inte prata med pappa längre men jag hoppas att han har lite förståelse för att jag inte är där så ofta.

Har du en pappa så var rädd om honom, ibland inser man inte hur mycket han faktiskt betyder förrän det kanske är för sent. Grattis till alla pappor världen runt, ni är viktigare än vad ni tror.