Tålamodsprövande

Ni vet när man står i en kö, man har inte all tid i världen och kunderna framför dig är människor med ALL tid i världen, de tar god tid på sig och ofta har de glömt hur man använder kortterminalen. I sådana lägen kan man känna att tålamodet börjar tryta.
Kanske är du en sån som blir irriterad när personen i bilen framför dig pendlar mellan 75 och 85 km/h på en 90-väg. Du intalar dig att det i slutändan inte spelar så stor roll, du tjänar kanske ett par minuter och oftast är det inte hela världen. Men du blir irriterad.
Eller när personerna framför dig ska lösa en tågbiljett och de inte vet hur de ska trycka. "Nä men oj, var det inga pengar kvar på kortet" och tåget avgår om 2 minuter.

Alla de här situationerna är sådana som ibland kan driva mig till vansinne. Varför ska t.ex. alla pensionerna gå och handla vid lunchtid när vi som jobbar har lite ont om tid? Eller varför kan inte bilisten framför mig köra liiiite närmre kanten (när det finns gott om plats) så jag kan köra om? Det sistnämnda scenariot händer mig relativt ofta men om jag märker att det är en eller flera personer som inte brukar åka tåg, då brukar jag istället fråga om de behöver hjälp. Det går oftast mycket fortare, det blir rätt och alla hinner lösa biljetter och alla är glada. Det sista kan ju också åtgärdas av att jag är i bättre tid till tåget, men är man tidsoptimist så är man.

Hur som helst. Det finns även en annan kategori av händelser som testar gränsen för ditt tålamod, och de tär de saker du inte kan ro för, de du inte kan påverka alls.

Exempel 1.
Vi har lite löst börjat titta på större lägenhet och nu i helgen så hittade vi en vi tyckte mycket om men den saknade en del funktioner vi bedömer vi inte kan vara utan. Då blir jag så där lite småirriterade. Jag vill hitta lägenhet NUUUU! Det är absolut ingen brådska men när man väl bestämt sig så vill man att det ska hända nu. Vi letar vidare och förr eller senare så hittar vi vår drömlägenhet, det vet vi.
Vi får helt enkelt bara vänta...

Exempel 2.
Jag har nu tagit min medicin mot Hypotyreos i en vecka. Jag vet att det kommer ta flera veckor innan det börjar ge resultat och att det kan ta flera månader innan dosen är rätt inställd. Jag kan inte påverka detta på något sätt. Jag vet heller inte vad i min kropp som påverkas av detta så jag vet ju inte hur frisk jag blir när jag är frisk. Kanske kommer allt vara nästan som det är nu?
Jag får helt enkelt vänta...

Exempel 3.
Vi hade ju bestämt att vi skulle skaffa barn men pga exempel 2 så har vi fått skjuta upp det eftersom min kropp inte kan hantera en graviditet just nu. Vi blev ju så klart båda besvikna över detta men vi vet att vi inte kan göra något åt det. För både mig och förhoppningsvis blivande barn så måste jag ju vara frisk.
Vi får helt enkelt vänta...

Men hur mycket det sunda förnuftet än säger att allt detta kommer att lösa sig så testar det mitt tålamod. Jag vill ju allt det där nu eller i alla fall väldigt snart men vi får helt enkelt vänta...