22 oktober 2012

När slutar jag att vara jag och istället bli allmän egendom?

Den senaste veckan har på olika sätt präglats av frågan "När slutar jag att vara jag".

På Tupperwaredemo i torsdags pratade vi om att svenskar ofta identifierar sig med sitt jobb (särskilt den äldre generationen). Man presenterar sig med sitt namn och inom loppet av några sekunder så kommer frågan garanterat upp om vad man gör/jobbar med. För att det är vem vi är...

I och med graviditeten så har jag också flera gånger fått frågan "Hur mår du?". När frågan kommer från någon inom vården så är det inte så konstigt, det är ju därför jag är där, för att kolla av hur jag och barnet mår.

Men på sistone har jag börjat reagera när vänner och delvis delar ur familjen börjar med att ställa samma fråga när de innan har frågat "Hur är läget?" eller "Allt bra?". Jag förstår ju förstås att de menar väl men det känns som alla helt plötsligt blivit intresserade av min fysiska hälsa. Som om jag just nu bara väntar barn och inte är mitt vanliga jag längre. Nu när jag dessutom har förmånen av att må väldigt bra när de sista månaderna närmar sig så känns det ju än mer "oväsentligt".
Varför ändrar man ens frågan överhuvudtaget? Ställer man frågan "Läget?", "Allt bra annars?" så kan man ju fortfarande få en graviditetsrapport om det är nu det man vill ha.
Det är ju inte osannolikt att jag varit likadan själv innan men jag hoppas på bättring framöver.

Fast det som ändå känns mest konstigt är känslan av att min mage plötsligt blivit allmän egendom. Jag kommer ihåg att jag tidigt i graviditeten läste ett inlägg om en tjej som tyckte det var skitjobbigt när folk kom fram och tog på hennes mage och frågade just "Hur mår du?". Då förstod jag inte riktigt vad hon menade men nu gör jag det! Har haft flera släktingar som kommit fram när vi träffats och frågat "Hur det är med magen?" och klappat den. Jag har ingen jättestor privat sfär men där går gränsen. Vill du ta på min mage kan du väl i alla fall fråga först? Du tar ju i regel inte på någon annans kroppsdel utan att fråga först (barn, partner och överförfriskade personer undanräknat). Återigen förstår jag förstås att det är av välvilja och nyfikenhet men hallå det är min mage. Visst ligger det en bebis där inne och skvalpar och fnattar rundor men det är fortfarande i min kropp och mellan barnet och alla är fortfarande MIN mage.
Ventilerade lite av detta med min mamma och hon kände likadant när hon väntade min syster och just av den anledningen har inte hon klappat min mage.

För övrigt så märks det också att svägerskan fick barn i somras för jag i helgen fått höra att jag inte var så stor (återigen magen) jämfört med henne. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta? Vad är det för kommentar egentligen och skulle det överhuvudtaget vara konstigt? Jag är minst 10 cm längre än henne och när jag drar storlek 46 i kläder så drar hon 36. Det finns väl inget som är lika med våra kroppar och våra förutsättningar förutom möjligen att när vi väl försökte på allvar så blev vi gravida med en gång. Men sen slutar ju alla likheter...
Fasar lite för den dagen vårt barn föds, h*n kommer bli jämförd med sin kusin hela tiden. Vikt, längd, när de första stegen tas osv. Ett sådant beteende kommer ju inte gagna någon av de små.

Ja, nu ska jag inte gnälla mer... Trevlig vecka på er!
På torsdag är det dags för nästa barnmorskebesök och första gången vi får lyssna på krabatens hjärtslag :)

1 kommentar:

  1. Ett förtydligande!
    Det är INTE svägerskan som jämfört varken barn eller magar. Vi är nog de med mest sans i frågan :) För övrigt så är det fler i släkten som väntar barn så oavsett var man är så pratas det magar och barn...

    SvaraRadera