Efter att de ”klassiska” 12 veckorna av graviditeten gått så
köpte jag en bok som jag tänkte ha som dagbok under graviditeten. Där tänkte
jag skriva alla funderingar som hade med livet att göra, både de som de facto
hade med graviditeten att göra men också allt det där andra i livet. Till saken
hör att jag mer eller mindre regelbundet skrivit dagbok under hela 1990-talet
och de första åren in på det nya millenniet så det var i sig inget nytt
fenomen.
I början skrev jag en del om känslorna, när vi berättade för
familj, vänner och kollegor och en del förväntningar man hade. Men sen tog det
stopp. Under flera månader var det inte så omvälvande som jag trott det skulle
bli. Livet fortsatte ju och det kom upp andra saker som behövde åtgärdas och
även om graviditeten var efterlängtad så var det ju bara en lång väntan. Jag
hade inte så mycket besvär (tack och lov) så magen, och jag, växte och frodades
och det var som förr fast ändå inte.
Klart det kändes märkligt när man under sommaren var på IKEA
och faktiskt tittade ordentligt på tex skötbord och spjälsäng men livet
fortsatte ju.
Sommaren blev höst och helgerna uppbokade så vi köpte rätt så tidigt hem de där
grejerna från IKEA. Vi fixade till arbetsrummet, som vi skulle gjort i många
år, och monterade upp spjälsängen så att både vi och katten kunde vänja oss
lite. Det kändes konstigt till en början men livet fortsatte ju.
Så för ungefär en månad sen, i början på december, var det
dags för glukosbelastning och jag hade börjat få lite ont i benet när jag låg
på sidan eller gick mycket. Pratade lite med barnmorskan om det och hon
misstänkte att en nerv var i kläm. Eftersom jag inte påverkades jättemycket av det så lät vi det bero. Blev det värre fick jag höra av mig och en läkare fick titta på det.
Smärtan blev hela tiden lite lite värre men jag tröstade mig
med att det kunde varit värre. Har vänner och bekanta som är sjukskrivna pga
foglossning, ligger inlagda på sjukhus för havandeskapsförgiftning eller för
att förlossningen inte ska dra igång för tidigt så jämfört med dem hade jag ju
det riktigt bra. Men dagarna gick och den där trösten att andra hade det värre
kändes klenare och klenare.
Så kom den där dagen när det faktiskt inte alls var kul.
Igår närmare bestämt. Jag hade haft mer eller mindre ont hela dagen när
jag gick och ibland även när jag satt ner. När jag kom hem låg jag länge i
soffan för att det skulle mildras lite. Det gick sisådär. Trots att jag sovit
väldigt få (4,5) timmar natten innan och inte kunnat sova min vanliga powernap
på eftermiddagsfikan så hade jag svårt att sova. Kanske är det kroppen som
håller på att ställa om sig…
Pga graviditeten så kan jag inte ta min vanliga medicin mot mina trånga
näsgångar så det tillsammans med graviditetsnästäppan så har jag ett tag haft
tre kuddar i sängen så att jag sovit halsittandes. Pga smärtan i nerven (eller
vad det nu är) så kan jag inte sova på sidan som jag alltid gör annars så det
får bli på rygg. De som varit gravida eller överviktiga för den delen, vet hur
lagom kul det är att sova på rygg med ett gäng extra kilo på magen/lungorna.
Allt detta har varit hanterbart men igår natt blev det för
mycket. Jag hade lika gärna kunnat sätta mig upp i sängen och börjat storgråta.
Jag kunde inte hitta en bekväm ställning som jag visste även var skön att vakna
upp ifrån, det pep från luftrören när jag andades och varannan inandning fick
jag ta ett extra djupt andetag för det kändes som jag inte fick luft, vilket
tillsammans med min nya förkylning gjorde att jag hostade vilket i sin tur
gjorde att jag nästan kissade på mig för så slapp är muskulaturen i underlivet… (Inte så roligt att läsa men så är verkligheten).
Tillslut gav jag upp, la mig på sidan och halvt utmattad till ljudet av pipet
från andningen somnade jag.
Imorse vaknade jag av en koffeinstinn tupp. Jag hade
tydligen råkat ändra väckningssignal från lite diskreta pip/pingljud till en
tupp. Jag kunde knappt röra mig men lyckades kravla mig upp ur sängen. Varje
steg jag tog gjorde ont men det var hanterbart.
Nä, det är inte så illa som vissa har det men några små rosa
fluff fluff moln har jag knappast sett röken av. Jag vet att det är övergående
men just när det är som värst så känns det inte som någon tröst alls. Det är ju
nu jag har ont…
|
Magen vecka 33+0 |
För övrigt så är allt bra med bebisen. Den väger som den ska
och rör sig som den ska. Det är skönt det i alla fall.
Idag har jag 18 arbetsdagar kvar innan föräldraledighet och 45
dagar till beräknad ankomst av litet barn. Däremellan ska jag förhoppningsvis hinna rotfylla en tand, sticka färdigt en babyfilt och se Die Hard på bio.