8 januari 2013

Bakom de rosa molnen...

Efter att de ”klassiska” 12 veckorna av graviditeten gått så köpte jag en bok som jag tänkte ha som dagbok under graviditeten. Där tänkte jag skriva alla funderingar som hade med livet att göra, både de som de facto hade med graviditeten att göra men också allt det där andra i livet. Till saken hör att jag mer eller mindre regelbundet skrivit dagbok under hela 1990-talet och de första åren in på det nya millenniet så det var i sig inget nytt fenomen.

I början skrev jag en del om känslorna, när vi berättade för familj, vänner och kollegor och en del förväntningar man hade. Men sen tog det stopp. Under flera månader var det inte så omvälvande som jag trott det skulle bli. Livet fortsatte ju och det kom upp andra saker som behövde åtgärdas och även om graviditeten var efterlängtad så var det ju bara en lång väntan. Jag hade inte så mycket besvär (tack och lov) så magen, och jag, växte och frodades och det var som förr fast ändå inte.

Klart det kändes märkligt när man under sommaren var på IKEA och faktiskt tittade ordentligt på tex skötbord och spjälsäng men livet fortsatte ju. Sommaren blev höst och helgerna uppbokade så vi köpte rätt så tidigt hem de där grejerna från IKEA. Vi fixade till arbetsrummet, som vi skulle gjort i många år, och monterade upp spjälsängen så att både vi och katten kunde vänja oss lite. Det kändes konstigt till en början men livet fortsatte ju.

Så för ungefär en månad sen, i början på december, var det dags för glukosbelastning och jag hade börjat få lite ont i benet när jag låg på sidan eller gick mycket. Pratade lite med barnmorskan om det och hon misstänkte att en nerv var i kläm. Eftersom jag inte påverkades jättemycket av det så lät vi det bero. Blev det värre fick jag höra av mig och en läkare fick titta på det.

Smärtan blev hela tiden lite lite värre men jag tröstade mig med att det kunde varit värre. Har vänner och bekanta som är sjukskrivna pga foglossning, ligger inlagda på sjukhus för havandeskapsförgiftning eller för att förlossningen inte ska dra igång för tidigt så jämfört med dem hade jag ju det riktigt bra. Men dagarna gick och den där trösten att andra hade det värre kändes klenare och klenare.

Så kom den där dagen när det faktiskt inte alls var kul. Igår närmare bestämt. Jag hade haft mer eller mindre ont hela dagen när jag gick och ibland även när jag satt ner. När jag kom hem låg jag länge i soffan för att det skulle mildras lite. Det gick sisådär. Trots att jag sovit väldigt få (4,5) timmar natten innan och inte kunnat sova min vanliga powernap på eftermiddagsfikan så hade jag svårt att sova. Kanske är det kroppen som håller på att ställa om sig…
Pga graviditeten så kan jag inte ta min vanliga medicin mot mina trånga näsgångar så det tillsammans med graviditetsnästäppan så har jag ett tag haft tre kuddar i sängen så att jag sovit halsittandes. Pga smärtan i nerven (eller vad det nu är) så kan jag inte sova på sidan som jag alltid gör annars så det får bli på rygg. De som varit gravida eller överviktiga för den delen, vet hur lagom kul det är att sova på rygg med ett gäng extra kilo på magen/lungorna.

Allt detta har varit hanterbart men igår natt blev det för mycket. Jag hade lika gärna kunnat sätta mig upp i sängen och börjat storgråta. Jag kunde inte hitta en bekväm ställning som jag visste även var skön att vakna upp ifrån, det pep från luftrören när jag andades och varannan inandning fick jag ta ett extra djupt andetag för det kändes som jag inte fick luft, vilket tillsammans med min nya förkylning gjorde att jag hostade vilket i sin tur gjorde att jag nästan kissade på mig för så slapp är muskulaturen i underlivet… (Inte så roligt att läsa men så är verkligheten). Tillslut gav jag upp, la mig på sidan och halvt utmattad till ljudet av pipet från andningen somnade jag.

Imorse vaknade jag av en koffeinstinn tupp. Jag hade tydligen råkat ändra väckningssignal från lite diskreta pip/pingljud till en tupp. Jag kunde knappt röra mig men lyckades kravla mig upp ur sängen. Varje steg jag tog gjorde ont men det var hanterbart.
Nä, det är inte så illa som vissa har det men några små rosa fluff fluff moln har jag knappast sett röken av. Jag vet att det är övergående men just när det är som värst så känns det inte som någon tröst alls. Det är ju nu jag har ont…

Magen vecka 33+0
För övrigt så är allt bra med bebisen. Den väger som den ska och rör sig som den ska. Det är skönt det i alla fall.

Idag har jag 18 arbetsdagar kvar innan föräldraledighet och 45 dagar till beräknad ankomst av litet barn. Däremellan ska jag förhoppningsvis hinna rotfylla en tand, sticka färdigt en babyfilt och se Die Hard på bio.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar