...och för en knapp minut så var allt perfekt...

Småbarnslivet är sällan idylliskt. Inte så att jag ångrar att fick vår dotter, absolut inte, men livet är vansinnigt inrutat. Jag kan berätta precis vad jag gör en måndagskväll kl 17:10 och exakt vad jag gör timmen senare. På helgerna är det lite annorlunda men inte så värst mycket.
Men så ibland så infinner sig en sånt där rusigt lyckoögonblick...

Det var i tisdags. Maken är ledig på tisdagar och då hemma med dottern. Vi hade i helgen röjt i garaget och när jag kom hem åkte vi iväg och slängde det som skulle slängas. Därefter åkte vi till affären och handlade. Allt flöt på bra och eftersom jag åkt hem lite tidigare (tur för det för sen strulade tågen och jag hade nog inte kommit hem alls) så hade vi hunnit med alla ärende. Vi brukar äta kl 18 men maten påbörjades först kl 18 men tacos (på hjortfärs för övrigt) tar ju typ tio minuter att slänga ihop så vi var inte så sena.

Eftersom dottern (2 år i mars) vill vara där det händer så brukar hon sitta på en pall i köket och bläddra i reklamen när jag lagar mat. I tisdags satte jag på radio när jag lagade mat eftersom de kör "6 klassiker kl 6) på Mix megapol. Och under Herreys "gylleneskolåt" så började jag sjunga med lite högre. Maken dukade och sjöng med han med. Dottern var ju inte sen på det och började snurra rundor i köket och böja på knäna (så hon dansar).

Precis där och då. I ett "gylleneskoögonblick" så kändes allt så där löjligt perfekt. Alla var glada. Alla var friska. Ingen var trött och gnällig. Ingen var stressad. Allt var bara bra. Så där bra så att jag verkligen reflekterade över det i några sekunder... och insåg att jag måste skriva om det :)

För det är ju de där små ögonblicken som gör att man orkar harva på i vardagen. Det låter så klyschigt men när man är mitt uppe i det så stämmer det ju.

Övrigt värt att notera: Nu har adventsljusstaken kommit upp på kontoret och jag drack lite glögg igår. Nu är det minsann snart advent och jul!

Moster och broster?

Med surfplattan intåg i livet så hoppas jag nu äntligen få liv i bloggen igen.

Det är mycket på gång i livet men det får komma senare för idag har jag en fråga till er, vad kallar ni de extra far- och morföräldrar som finns i era liv?

Själv har jag växt upp med en farmor, en farfar, en morfar, en mormor och så Torbjörn, mormors sambo. Min mormor träffade Torbjörn några månader innan jag föddes så han är ju inte på något sätt en ny person i mitt liv, han har alltid varit där men jag har inte kallat honom morfar. Kanske som liten men det är inget jag minns idag så det försvann nog tidigt i så fall.

Någonstans vid 9-10 års ålder träffade min mamma min systers pappa. På så vis fick jag en extra farmor och farfar. Eftersom de inte hade några andra barnbarn vid den tiden så betydde jag så klart mycket för dem, precis som de betydde mycket för mig eftersom jag inte träffade min riktiga farmor och farfar så mycket. Men jag kallade dem aldrig något annat än deras förnamn.

Detta är inget jag egentligen funderat över förrän jag själv fick barn. Vad ska jag säga till dottern när vi ska åka till Sagas mormor och hennes sambo? Ska jag säga morfar Anders? Och vad ska jag kalla farfars sambo? Försökte ett tag anstränga mig och säga just morfar Anders men det föll sig inte naturligt så till slut blev det "bara" mormor och Anders.

Det är inte så att jag lägger en värdering i det, att man är mer värd för att man har en biologisk koppling, det faller sig bara inte naturligt att säga det.

Så, hur gör ni andra? Vad har ni kallat nya familjemedlemmar och vad säger ni till era barn?