Att hylla pappa

Igår var det Fars dag och social medier svämmades över av bilder på små barn med sin pappor. Hyllningarna var många. "Tack pappa för att du lärde mig..." började många och några som inte hade sin pappa kvar i livet visade bilder på en vacker gravsten.

Förutom det uppenbara att min pappa är sjuk och kroppsligt tynar bort vilket gör mig ledsen så funderade jag en del över min relation till pappa som den var när han fortfarande var frisk.
Jag var hos pappa varannan helg och två veckor på sommaren. De tidigaste minnen jag har kommer från när vi bodde i Kävlinge och jag har varit kanske 4-5 år gammal. Jag minns någon fest/tillställning när vi var ett par barn och vi gick iväg på området sent på kvällen och hur oroliga föräldrarna var. Jag minns en kväll när jag var rädd (åskade det kanske?) och gick in till pappa och somnade vid hans sängkant. Jag minns när pappa fick tvål i ögat (detta finns dessutom förevigat på foto). Jag minns Landskrona, Billeberga, Teckomatorp med blandade känslor. Mitt livs botten nåddes de åren men sen flyttade vi (själva) till Höör och livet byttes från moll till dur. Det är i Höör jag har de flesta minnena. Hur vi alltid åt köttsoppa och bullar på fredagskvällen och en inte särskilt varierad kost övriga dagar. Hur jag till slut lyckades få pappa att köpa kotlett och hur det tog några gånger innan vi lyckades steka dem utan att bränna dem.
Jag minns burken med det vita locket med apelsinmarmelad och jag minns att det alltid fanns Ballerinakex hemma. Hur jag skällde på honom för att han inte källsorterade enligt vått och torrt och att radion alltid var på med "Ring så spelar vi" och sen "Melodikrysset". Jag minns att chokladkalender tog mig två gånger att äta upp (blir ju så med varannan helg). Jag minns att vi nästan varje lördag jag var där (det kändes som varje gång i alla fall) åkte till farmor. Pappa tvättade kanske bilen eller höll på i verkstaden. Hos farmor fick vi riktigt hemlagad svensk husmanskost när den är som bäst (även om jag inte var särskilt förtjust i kålen runt kåldolmarna). Jag lekte i trädgården, eller på vinden och när jag var äldre så lånade jag farmors cykel och cyklade fram och tillbaka på grusvägen mellan huset och "stora" vägen.

Och så minns jag RIOMEK, Rolf Inge Olofsson Mek. Under åren i Kävlinge så hyrde han lokaler i byn (tror jag). Minns mest den långa spiraltrappan upp. Därefter så flyttade han alla grejerna till farmor och det var så klart en av anledningarna till att vi så ofta åkte dit. Minns de småplastbitarna och metallbitarna som skulle fixas. Minns den stora verktygstavlan där alla verktygen hade sin plats. Minns hur jag fick svarva i metall och borra i träplankor. Har alltid tyckt träslöjd var roligare än syslöjd och att få utlopp för det var så klart fantastiskt.

Så vad vill jag ha sagt?
Jag kan inte påstå att jag haft världens bästa pappa, inte ens i närheten. Tror kanske att jag lärde honom fler saker än han lärde mig. Önskar jag inte varje dag att han var frisk och inte sjuk? Önskar jag inte att min dotter skulle fått en annan relation än den hon får idag med en person som sitter i en stol och som inte kan kommunicera fast hjärnan är frisk? Givetvis. Men samtidigt så är det ju denna "semirelation" som format mig till den jag är och jag tycker bra om mig trots mina fel och brister.
Jag vet att pappa är stolt över mig för ibland får vi ögonkontakt och då känns det som om det uttalas tusen ord mellan oss. Jag skulle inte vilja ha en annan pappa trots allt.
Vi ses på söndag pappa!

Därför har jag likadana strumpor på mig idag.

Igår, när jag plockade fram dagens kläder, stod jag och velade i strumplådan. Matchande strumpor eller "rockasockorna", kampanjen som ska lyfta att det är okej att vara annorlunda och att alla är lika värda ändå. Jag tvekande på vad jag skulle välja.

Rockasockorna är ju så klart ett bra statement och superviktigt. Alla är vi lika mycket värda oavsett hur vi ser ut, om man har högt eller lågt IQ, är en fena på att mingla eller om man mest känner sig i vägen på sociala tillställningar, föddes med en hjärnskada eller en kromosomuppsättning annan än majoritetens. Alla har vi en funktion att fylla och något att tillföra till framtiden.

Det som stör mig är att det krävs att vi måste ha icke matchande strumpor en dag för att prata om detta. Precis som jag stör mig på att samhället fokuserar på ojämställdheten i samband med Internationella kvinnodagen. Det här ju något vi måste prata om varje dag för det händer ju varje dag! Har du ett funktionshinder/nedsättning så berör det dig varje dag!

- Dina medmänniskor tittar konstigt på dig och tänker ”aha Downs syndrom” och får då någon förutfattad mening om vem du är, vad du kan och framförallt vad du inte kan. Kanske tänker de ”Stackars, gå igenom livet med ett handikapp, kan inte vara lätt”.

- Du har en neurologisk sjukdom som gör att du ser lite konstig ut i ansiktet pga musklerna inte vet hur de ska jobba och du klickar ihållande med tungan. Ingen vågar sätta sig bredvid dig på tåget för att du är udda (och kanske farlig) men de vet inte att din hjärna är fullt frisk.

- Du sitter i rullstol och människorna på stan undviker din blick för de vet inte var de ska titta, på dig eller rullstolen. De vill inte vara oartiga och göra fel så då tittar de bort.

Just nu svämmas mitt Facebookflöde över av olika strumpor men imorgon är det borta och Facebook kommer återigen handla om vilka efterrätt som ska avnjutas till lördagsmyset och om det inte ändå är dags att ta fram grillen.

Hyckleri på hög nivå och jag är ärlig och inser att jag är en av dem för så är vi människor som flock. Vi behöver något som engagerar oss en kort sekund för sen tröttnar vi, vi orkar inte mer.

Jag för inte den dagliga kampen som många föräldrar gör, som måste kämpa för att deras barn ska få en meningsfull fritid för att det inte finns aktiviteter anpassade till deras förutsättningar, som måste kämpa med sin medmänniskors okunskap. Men jag lovar att bättra mig, som människa och som politiker. Att jobba för att öppna upp vårt samhälle och våra värderingar så att alla får plats oavsett vem du är och vill vara. Det är inte idag jag bidrar till kampen för att ett autistiskt barn eller ett barn med Aspergers eller Downs syndrom ska få rätt till den skolgång och fritid som de har rätt till. Det är alla andra dagar.
Därför har jag likadana strumpor på mig idag.

50 shades och några reflektioner

Det är inte så ofta jag bloggar och om jag gör så är det ofta seriösa inlägg om orättvisa och världens ände.

Men denna gång tänkte jag göra något så mainstream som en lite reflektion av filmen "Fifty shades of Grey". Varför? Mest för att det är en film som verkar beröra på ett eller annat sätt. Ska tillägga att jag inte läst böckerna men ska ta och göra det nu.

Manuset
Manuset har fått en del kritik för att vara dåligt, mest beroende på brister hos böckerna. Jag har ingen massiv filmkunskap, är bara ännu en glad tyckare, men kan absolut förstå kritiken.  Vid några tillfälle känns det verkligen som om det försvann en sida eller två  eller att de klippte bort minst fem minuters dialog.

BDSM, vem underkastar sig vem
Förutom att det känns lite långsökt att en oskuld skulle tänka sig att hänge sig åt lättare BDSM typ tredje gången hon har sex (fast vad vet jag) så tycker jag nog att det är en jäkla massa snack för ingenting. Var det två, tre scener som utspelade sig i "lekrummet" Så mycket väsen för ingenting.

Det har pratats om att det inte är en introduktion till BDSM och nä det är det ju så klart inte. För ingen bygger ju ett sådant rum utan att man verkligen fått smak för det (och har en massa plats över). Att någon skulle bli våldsam, börja våldta och misshandla kvinnor pga den här filmen är skitsnack. Gör man det så har man tappat fotfästet redan innan. Det här är som mjukporr,  man får egentligen inte se någonting...

Kritiken att en kvinna underkastar sig en man frivilligt och låter honom dominera henne slog mig inte alls. Det är ju en del av deras avtal.
Jag vet att böckerna är annorlunda och att Mr Grey är absurt kontrollerande men eftersom jag inte läst dem kan jag inte kommentera det mer än att det låter vansinnigt osunt.
Istället tänkte jag en hel del på hur hon på sätt och vis dominerar honom. Att hon drar ut på svaret, lämnar "affärsmötet" med honom, får honom att tråna, att göra saker han aldrig gjort innan (romantik). Det är i sak inte samma typ av underkastelse som hon gör, men det handlar ändå om att utforska nya sidor av sig själv.
Skulle denna film vara det största bakslaget mot kvinnors kamp och framsteg? Nej knappast. I så fall missade ni delen där hon faktiskt inte stoppar det. Som kvinna kan du givetvis njuta av att vara undergiven  när det gäller sex utan att för den skull vilja vara det i arbets-, och familjelivet.

Mr Grey
Ja han är lite störd med sitt kontrollbehov och han har helt klart en tragisk och obearbetad historia bakom sig. Den borde han verkligen ta itu med.

Summan av kardemumman?
Ja filmen var sevärd men man får ta det för var det är, underhållning med lite tabubelagda ämnen som kittlar våra sinnen. Varken mer eller mindre.
Några i min närhet som sett den tyckte inte det kändes som två timmar men det tyckte jag. Inte så att jag tittade på klockan och suckade för att jag ville gå därifrån men jag var rätt nöjd när den var slut.
Nu ska jag ge mig på böckerna och jag kommer se de andra filmerna när de kommer. Inte för att jag toklängtar men för att det var bra underhållning.